“Unga tjejer smakar bäst!”

Om vi har så gott om pengar i Sverige att vi har råd att betala ut 155.000 i månaden till vaneskojare som Dan Eliasson förstår jag inte varför det behöver sitta så många svältande människor och tigga på våra gator. Eller varför vi inte kan anställa tillräckligt många undersköterskor på våra sjukhus, men skulden för dessa missförhållanden hittar vi  förstås framförallt hos utvecklingen av vårt stora, statsbärande parti.

För cirka hundra år sedan var socialdemokratin den utjämnande kraften i det svenska samhället. Solidaritet var ett honnörsord och under ledare som Per Albin, Tage Erlander och rättvisans förkämpe nummer ett,  Olof Palme byggdes välfärden ut. Hans efterträdare, arbetargrabben Ingvar Carlsson från Borås var också en man att respektera. Därefter har det mesta inom partiet gått åt helvete. Man har gödslat tronen med arrogans och tillsatt generaldirektörer mer efter innehav av rätt partibok än efter kompetens. Jag har väldigt svårt att känna någon som helst sympati för partiet idag.

Nu till stormningen av Capitoleum för en vecka sedan. Ytterligare ett exempel på vart lögner och intolerans leder. Ska vi aldrig lära oss någonting av historien?

Igår visade TV en repris av 70-tals filmen Sven Klangs kvintett. Den kändes litet långsammare och litet övertydligare än då jag såg den första gången för femtio år sedan. Men bilden av den skånska småstaden håller än och Christer Boustedts saxspel är odödligt. Jag ser nog filmen en gång till, nästa gång den kommer upp någonstans.

Jag såg Ilmar Reepalu och Haggada von Pitt tätt ihopslingrade på Östra Förstadsgatan idag. Enligt min vän Björn på Blue Desert Music har dom blivit ett par. Dom har tydligen varit inne i affären och frågat efter begagnad bröllopsmusik på vinyl. Litet stor åldersskillnad kanske, men som Ilmar säger: “Unga tjejer smakar bäst!”

Lämna en kommentar