Skifflegruppen

Det första bandet jag spelade i var the Laundries , en renodlad skifflegrupp. Jag var tolv år och spelade på en plywoodgitarr som min mamma hade köpt av en frälsistant för tjugofem spänn. Det gick att stämma den men det lät ändå för jävligt. På tvättbräda och leksakstrumma, så småningom inhandlad på NK hade vi Pelle Ekman, senare i livet trummis med kända band som Kebnekaise och T-bones. På mandolin hade vi Mats Larsson och på ännu en gitarr Mats Linder.
Nu var vi tolv bast gamla och skulle göra vår första spelning på Barnens Dags scen i Vasaparken. The Laundries hade bokats in av Hasse Wallman, fritidsledare på Kingside, sedemera känd som nöjesprofil och krogägare i Stockholm, typ Engelen, Kolingen och Bachi Vapen. Gaget var satt till tjugo kronor, således en femma var, som vi investerade i leksakstrumman som Pelle mellan benen kom att rytmisera på. Vi var otroligt nervösa men fick ändå till ett bra gig där publiken, svältfödd på modern musik stannade kvar tills vi var klara.
Skifflebandet kom sedan att bli ett rockband, som gjorde sin första spelning på en musiklektion i vår skola Vasa Real. Klasskompisarna jublade men musiktanten dånade av och låste in sig i ett rum bakom pianot. Själva tyckte vi oss vara tillräckligt bra för att ställa upp i en rockbandstävling, utlyst till en skolaula på Lidingö. Vi skulle gå upp som första ensemble vilket jag såg som en mindre bra placering så jag inledde giget med: ” Oj, vi har glömt stämma gitarrerna!” Vi fick kliva av och komma tillbaka som sista grupp. Vi körde Elvis “When my blue moon turns to gold” så bra att vi faktiskt kom tvåa i tävlingen. Enbart slagna av det mer fullvuxna bandet : “Arne Westin”
Det ska också omnämnas att vi hade med piano för första gången. Bengt Linder lirade så engagerat att händerna stundtals kom att hamna i kors.
Skifflegruppen har ett eget kapitel i “Daniel” (Egmont/Saga) En recensent beskrev det som “ren musikhistoria.”, vilket det väl kanske, på sätt och vis är.

Lämna en kommentar