Karantän tv

I dessa dagar ska man ju som riskgruppare helst hålla sig hemma för att inte dra på sig det djävulusiska Corona viruset, som just nu ursinnigt slaktar människor world wide. Så därför sitter jag, isolerad och karantärad som den idiot jag är och tittar på TV som aldrig förr. Tyvärr är det mesta så dåligt att man tappar lusten till litet av varje. Jag tänker då inte på de gamla pilsnerfilmerna som visas i repris på repris utan mer på en del riktiga förtretligheter som får blodtrycket att stiga. Hur fan kunde skattebetalarna tvingas vara med och betala pekoralet “Saltön”? Den serien saknar ju totalt trovärdighet och vem fan har skrivit detta huvudlösa manus och hur kunde man få några av våra bästa skådespelare att delta? Var det med hjälp av skattebelarnas licenspengar? Vilken jävla smörja!
Skärgårdsdoktorn har jag också fått stå ut med. En något modernare version av Åsa Nisse, som ju för all del var en stor folkhjälte redan på 50-talet. Nej trösten har kommit från Australien i form av sex säsonger supersåpa “Home again” En fantastisk berg- och dalbanetur mellan gott och ont. Riktigt bra underhållning!
Så har alla hästvänner fått sitt i ett melodrama “Mcleods döttrar”. En pigroman som först tar fart när en av de sämre huvudrollsinnehavarna får köra ihjäl sig. Det tackar vi karantäntittare speciellt för!
Känner ni till Raymond Armin (eg. Schirtenlieb)? Nej tänkte väl det, men då ska jag berätta att han var en möbelhandlare från London som under artistnamnet Leo vispade ihop en rätt fantastisk omelett av filosofi och kvasipsykologi, som fick namnet Emin +någonting. När jag bodde i Roskilde brukade jag åka in och lyssna på föreläsningar i sällskapets lokaler i Köpenhamn. Det var emellanåt både underhållande och intressant och där fanns flera fantastiska musiker och många intressanta människor att lyssna på och prata med. Mer om Emin kan ni läsa i min bok “Daniel” (Egmont/Saga/)
Nu ska jag gå och sätta på TV:n.

Lämna en kommentar