Jag gick i samma klass som Jan Guillou

När jag kom till första klassen (motsvarande femte året) på Vasa realskola i Stockholm var jag en liten rädd hare utan kompisar och utan något som helst stöd hemifrån. Elva år gammal och i dvärgstorlek blev jag därför ett lätt byte för den nästan två år äldre och betydligt kraftigare Jan Guillou, som då för övrigt hette Hansen efter sin tydligt hårdslående styvfar. Den lilla satte pennalist-Guillou brukade kasta omkull mig på den hårda asfaltsgården, sätta sig på min bröstkorg så jag knappt kunde andas, knäppa mig på näsan och hånflinande kalla mig för “kölsvinet”. De andra i klassen var livrädda för gangstern så jag fick aldrig någon hjälp. Jag tror att den här tidiga ungdomsupplevelsen fick mig att tio år senare börja träna våldsam slagsmålsteknik i Lennart Björklunds mördarskola ( Om detta kan ni läsa i min bok Daniel (EGMONT/Saga). Alla sparkar, stenhårda slag och anfallande armlås var riktade mot en viss imaginär Guillou. Det var nog tur att jag inte träffade på den fan under dessa år för då hade det hänt. Idag är det för sent. Har helt enkelt ingen lust att hamna i fängelse för den grisens skull.

En annan skurk som jag har svårt att förlåta är Anders Eklund, pedofilen som mördade Engla och Pernilla. Det vidriga odjuret får väl ändå antagligen vad han förtjänar av sina medfångar, vilken anstalt han än hamnar på. Jag kan förlåta många dumheter men inte någon som berövar två unga flickor på ett liv som inte ens har börjat.

Många frågar mig hur jag lyckades sluta röka efter drygt 40 års extremblossande. Svaret är enkelt. Jag bara slutade. Det är nog enda sättet. Fast jag erkänner: Av allt jag gjort i mitt liv var detta nog det svåraste. Snart sexton år utan ett bloss. Hurra!

Lämna en kommentar