Jag är en kattman!

Just det! Som den kattman jag är tänkte jag utnämna min första katt till dagens hedersdöing. Han var vit och gråspräcklig och kom hem som present från ett fan. Han fick namnet Sponken. Jag och denna högst förtjusande katt bodde i en stor etta på Allhelgonagatan, Söder, Stockholm. Han var en innekatt och kom således alltid och mötte mig när jag kom hem från spelningar på morgontimmarna. Vi åt tillsammans på mitt köksbord. Han fick torrfoder i en gul plastskål och jag drack O´boy med jordgubbssmak.

En natt kom han inte och mötte mig. Istället hittade jag honom  kurandes under sängen Där låg han platt på magen  och tittade på mig med sina stora vackra ögon. Han ville inte ha någon mat så jag förstod ju att allt inte stod rätt till. På morgonen åkte jag därför upp med honom till Veterinärhögskolan där en empatisk kattdoktor diagnosterade njurstensanfallet. Det visade sig vara en dödsdom och Sponken fick avlivas. Jag kommer ännu idag ihåg hur fruktansvärt ledsen jag blev. Vem gråter när katten dör? Bara en äkta kattman!

Sedan dess har jag haft flera katter. Idag har jag och min trettonåriga dotter en skölpaddsfärgad kisse som heter Lindy.

Jag är som sagt en kattman.

Nu till något helt annat, nämligen den roligaste spelningen Gin & Grappo hade. Ett fullsatt Konserthus i Stockholm, maj 1975 lyssnade på G&G som då hade kompletterats med Benna Sörman på trummor och den mycket udda personligheten Leif Walter Jansson på bas. Det bandet skulle antagligen gjort Gin & Grappos andra LP. Men CBS ville annat. Per Erik Hallin togs in som producent. Hallin var naturligtvis en väldigt duktig  pianist men han hade nog aldrig lyssnat på Eddie Cochran. Däremot hade han spelat med Elvis Presley i Las Vegas och det var förstås oemotståndeligt.

Nu ska jag klippa klorna på katten. Om jag överlever så blir det en ny drapa imorgon.

Lämna en kommentar