Illern Ture

Vissa drömmar blir aldrig verkliga medans andra dyker upp när man minst anar det. Jag har alltid trots en viss allergi haft förkärlek för pälsdjur. Katter naturligtvis, men jag har också verkligen alltid önskat mig en iller.

Så en vacker dag dök han upp på trappan till mitt trähus i Nacka: Illern Ture! Ja han bara stod där och ville komma in. Det fick han förstås. Mat fick han också upplagd på fat. Han åt i stort sett allt jag bjöd på. Favoriten var dock märkligt nog sardiner i tomat vilket fick mig att köpa in den lokala ICA handlarens hela lager. På natten gick Ture och gömde sig bakom min stående Moraklocka som högt och tydligt slog in varje hel och halvtimme. Denna klang fick Ture att litet uppskrämd söka skydd i mitt sovrum där han borrade in sitt söta Illerhuvud i mitt långa hår och somnade så tryggt.

Ture var min lilla Iller i en vecka, sedan hände det något. Det ringde på dörren och när jag öppnade stod där en liten tioårig flicka och tittade upp på mig. “Har du sett min iller?” frågade hon med en nästan anklagande ton i rösten. Just då led jag helvetets alla kval. Skulle jag verkligen erkänna och lämna över min lilla nyfunna vän? Det löste sig självt. Plötsligt blossade den lilla flickan upp som en AGA Fyr i natten. “Där är han!”

Jo Ture hade smygit upp bakom mig och stack nu fram sitt lilla pälshuvud. Det var bara att retirera och lämna över det lilla pälsdjuret tillsammans med en låda tomatsardiner.

Lämna en kommentar