Den första rock´n rollen i Sverige

De första svenska rockkungarna var inte mycket att hurra för. De sjöng på det hela taget jävligt illa och hade i likhet med sin amerikanske förebild Elvis Presley gitarren mest hängande som en vridbar fallossymbol om halsen. Rock Ragges version av Paul Ankas hit Diana är så jävla kass att man nästan skäms. Men det fanns förstås undantag. Ett av dom var den finske Rock Jerry. Hans pipa stod i en absolut särklass. Jag kan ibland gå in på Youtube bara för att lyssna på hans lysande version av “Long Tall Sally”
En annan rolig rockgubbe var den ständigt cigarillrökande Burken Björklund. Hans dragspel svängde riktig rock´n roll. Dock; Han blev aldrig någon riktig rockidol. Kanske därför att tonårstjejerna inte riktigt attraherades av hans bulldogsliknande look.
Sen fanns det en jazzsångare som blev Rock-Boris utan att riktigt förstå vad det var han gjorde på scenen. Du skulle ha hållit dig till höger Boris!
Mest plattor såldes av och de fetaste gagerna gick förstås till Little Gerhard, en liten man med gitarr som blev hur stor som helst med “Buona sera signorina kiss me goodnight”. Han kunde dessutom hålla ton. Många gillade honom, men jag som hade fått en original platta med Buddy Hollys “Peggy Sue” av mina amerikanska släktingar insåg ju på en gång att den där Gerhard bara var en blek kopia. Nej bäst av de svenska pionjärerna var en mytisk gosse som kallade sig Little John. Han var rock´n roll! Tyvärr försvann han från den publika scenen alldeles för snabbt.
Så kom då Cliff Richard och the Shadows till Stockholm 1958 för att göra ett gig i Medborgarhusets hörsal. Jag och Pelle Ekman hade biljetter och det var just då under denna konsert som jag insåg vad jag ville göra med mitt liv. Så blev det!
Move it!

Lämna en kommentar