Covid 19

Så blev man plötsligt helt utan förvarning smittad av Covid 19. Men vem är jag att klaga? De flesta kommer förr eller senare att åka på eländet. För mig började det i badrummet. Jag bara rasade ihop och blev liggande på golvet. Inget större problem för en gammal kampsportare, men när min 14 -åriga dotter kom in , undrade hon vad jag höll på med. “Vet inte” sluddrade jag fram. “Men res på dig då pappa!”

Det gick inte. Då tyckte min rådiga dotter att det var bäst att ringa ambulans och så blev det. Jag hamnade på akutvården, Malmö, där jag omedelbart bums blev inspärrad i en isoleringscell. Jag väckte ett visst uppseende, eftersom jag inte kunde komma ihåg vad jag hette, än mindre vilken månad och dag det var. Däremot visste jag vem Ilmar Reepalu var och därmed kunde dom tydligen utesluta strokerisken. Det togs dock en del prover, bla kördes det upp ett smalt rör i nosen, vilket var långt ifrån en höjdare. Sen beordrades jag att sova, vilket inte var helt lätt eftersom lysrören i min cell var fullt påtända. Dessutom kände jag mig  bevakad som en farlig straffånge genom den stora glasrutan i dörren. Där fanns också en spionkamera, som skulle notera minsta lilla flyktförsök. Brevid sängen fanns ett plaströr att pinka i och en pisspotta för grövre behov. Kan man använda sånt med publik? Inte jag.

På morgonen efter 8 vakna timmar kom en sköterska in och meddelade min dom:”Du har Covid!” Stoiskt mottog jag utslaget men beslöt mig omgående för att försöka ta mig ut från detta sjukhus. Eftersom det ännu inte finns någon medicin för sjukdomen fann jag oddsen för ett tillfrisknande betydligt bättre i min bostad. Det tog mig två dygn av svarande på frågor till neurologen innan jag till slut fick min frisedel. Jag fick rapa upp hela mitt långa namn och gång på gång intyga att jag verkligen inte var släkt med Ilmar Reepalu. Jag fick också intyga att jag inte kände Castro med skägget.

Vi går mot bättre tider!

hälsar Janne Braveheart

Lämna en kommentar