Bob Dylan

Han sjöng rätt illa och hans instrumentala förmåga var stundtals  medioker. Men ändå så fastnade jag för hans poetiska texter och den stämning som alltid förmedlades via hans raspiga röst. Bäst var han på 60-talet. Jag älskade låtar som “Mr Tambourineman “och “All along the watchtower”. Gin & Grappo spelade flera av hans låtar med en lätt rock´n roll touch.

Ett antal år senare, dvs i slutet av 70-talet ombads jag av en gymnasieskola i Stockholm att komma över och sjunga Dylanlåtar på en sk ttf  timma (timme till förfogande). Det gjorde jag men nöjde mig inte med att bara spela låtarna. Jag spann ihop en story som innehöll massor av amerikansk 60 tals historia. Där fick publiken således vara med om både Kennedymordet och freedom marches med Martin Luther King. För att göra ännu mer intressant teater av det hela stoppade jag in mig själv i rollen som deltagande åskådare till allt som utspelade sig. Det blev fängslande.

Recensionerna var så överväldigande positiva att en stickad tumme snart blev till en hel vante. Det kom således att bli betydligt mer än en spelning. Vi hade säkert gjort 200 föreställningar innan det var över.  Musikaliskt blev det riktigt great därför att vi också innefattade en ung duktig pianist, Clarence Öfwerman. Jag minns att Clarence pappa Rune som då jobbade på Sonet tyckte att vi skulle göra en LP med Dylanlåtar. Det borde vi ha gjort, men så blev det inte.  Istället blev det en LP med egna låtar “Rock und Roll Gruppe “. Men den var ju inte så taskig den heller. Mer om denna kritikeromsusade platta i en framtida blogg.

Av alla gymnasieskolor i Sverige, som vi spelade på minns jag speciellt det legendariska giget på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg. Många som var där har senare i mitt liv hört av sig och berättat om känslan som infann sig under konserten. Så jävla bra var det!

Lämna en kommentar