Klandra inte Annie!

Jag tycker bra om Annie Lööf. Håller inte riktigt med personer som klandrar hennes försvar av snuskgubben Fredrick Federley. De förstår nog inte vem de kritiserar. Jag är rätt övertygad om  att hon ogillar pedofiler lika mycket som  jag, men som den empatiska person hon är måste hon ju tycka synd om sin gamle bundsförvant, idioten, som nu har blivit av med både vänner och inkomst pga sitt bondande med vidriga pedofiler, men sett från Annies synvinkel kan jag till och med förstå henne.

Jag gillar Annie ända sen jag såg henne i Almedalen för några år sedan när hon rak i ryggen från talarstolen facade en större samling vrålheilande nazister med att envetet hålla sitt antirasistiska tal. Hon kom inte av sig för en sekund, fick till och med hela den övriga publikens ovationer i ett enstämmigt vrål: “Annie,Annie, Annie”. Jag var en av hennes beundrare just den här kvällen och jag älskar henne fortfarande för modet och beslutsamheten att våga stå för sina åsikter. Så bara ett mindre råd från en av dina fans: Släpp idioten Federley och låt honom plaska i sitt eget fisljumma badvatten. Väljarna kommer tillbaka.

Någon gång för länge sedan läste jag en bok av Harold Robbins. Den hette “A stone for Danny Fisher” och var oemotståndligt spännande för en femtonårig kille. Den boken blev också till en Elvis Presley film “King Creole ” som nådde biograferna i slutet av 50-talet. Det blev Elvis bästa film med avseende på manus och skådespelarinsatser, vilket kanske inte säger så mycket, eftersom de flesta av hans filmer, som ramlade in i en jämn takt därefter under hans allt för korta livstid var rena smörjan.

Jag såg King Creole en gång till just idag som eftermiddagsrepris på TV. Inspelad i New Orleans doftar den fortfarande kreol och är dessutom en skön blandning av tidig 50-tals rock och dixieland jazz. Det ska dock sägas att låtarna känns väl dammiga idag och saknas gör ju de två bästa. Hardheaded women hörs bara i en liten kort  bakgrundsnutt liksom Danny som ju borde ha sjungits av Elvis själv. Nu blev låten ändå inspelad av den smått underskattade engelske rockaren Marty Wilde och även så av den legendariska countryrockaren Conway Twitty, då omdöpt till “Lonely blue boy” . En jävligt bra låt, som fångar in stämning av både Elvis och Harold Robbins!

God afton mina vänner!

Lämna en kommentar