Bits and pieces

Skjutningar och gängkriminalitet är dessvärre som vanligt på gång igen. Allra mest uppmärksammat är förstås mordet på den 12 åriga flickan i Botkyrka , som sköts av misstag(!) för ett par dagar sedan. Bullshit! Det finns inga sådana misstag. Ett mord är alltid ett mord!
Jo, jag bor tillsammans med en trettonårig dotter , som naturligtvis inte får gå ut med katten klockan 3.30, mitt i natten. Men vad fan om detta nu ändå händer, ska hon inte behöva riskera sitt liv för att ett gäng förortskriminella drar förbi på Östra Förstadsgatan. Vi har faktiskt ett problem i Sverige som vi omedelbart måste ta tag i!
Alla politiker skriker sig hesa efter mer poliser, men enligt min livserfarenhet är jag alls inte säker på att det är rätt medicin. Nej, det är framförallt i skolorna vi måste stärka upp. Ta in folk som kan prata med ungdomarna på deras eget vis.
Min vän Gunnar som jag brukar träffa på Hylliebadet tycker att sådana som han och jag skulle bli jävligt bra poliser. Det har han så rätt i,men ännu bättre skulle vi passa in som assisterande lärare. Det kommer naturligtvis inte att bli av för i det åldersstigmatiserade Sverige är vi alldeles för gamla.
Således nu tillbaka till forntiden. Här kommer något helt annat.
I ett industriområde utanför Växjö låg det famösa diskoteket Barbarella. Ett alldeles fantastiskt tillskott till stadens fattiga kulturliv. Hit kom de stora banden och spelade. Här träffade jag faktiskt Sex Pistols som gjorde ett tvådagarsgig. Johnny Rotten gick det att snacka med . De andra framstod som de fullblodsidioter de antagligen var. Bara en vecka senare stod jag på Barbarellas scen med Daydream. Ett rockband som i sina bästa stunder kunde leverera. I bandet spelade Pedro som alltid fick publiken att bua pga sin porträttlikhet med en viss Adolf Hitler. Med Daydream spelade också Clarence Öfwerman några månader, tills vi bröt upp för att göra Dylanprogrammet. Jag är inte helt säker men jag tror att också David Carlsson var med några gig innan han drog till USA och gitarrskolade sig.

Skifflegruppen

Det första bandet jag spelade i var the Laundries , en renodlad skifflegrupp. Jag var tolv år och spelade på en plywoodgitarr som min mamma hade köpt av en frälsistant för tjugofem spänn. Det gick att stämma den men det lät ändå för jävligt. På tvättbräda och leksakstrumma, så småningom inhandlad på NK hade vi Pelle Ekman, senare i livet trummis med kända band som Kebnekaise och T-bones. På mandolin hade vi Mats Larsson och på ännu en gitarr Mats Linder.
Nu var vi tolv bast gamla och skulle göra vår första spelning på Barnens Dags scen i Vasaparken. The Laundries hade bokats in av Hasse Wallman, fritidsledare på Kingside, sedemera känd som nöjesprofil och krogägare i Stockholm, typ Engelen, Kolingen och Bachi Vapen. Gaget var satt till tjugo kronor, således en femma var, som vi investerade i leksakstrumman som Pelle mellan benen kom att rytmisera på. Vi var otroligt nervösa men fick ändå till ett bra gig där publiken, svältfödd på modern musik stannade kvar tills vi var klara.
Skifflebandet kom sedan att bli ett rockband, som gjorde sin första spelning på en musiklektion i vår skola Vasa Real. Klasskompisarna jublade men musiktanten dånade av och låste in sig i ett rum bakom pianot. Själva tyckte vi oss vara tillräckligt bra för att ställa upp i en rockbandstävling, utlyst till en skolaula på Lidingö. Vi skulle gå upp som första ensemble vilket jag såg som en mindre bra placering så jag inledde giget med: ” Oj, vi har glömt stämma gitarrerna!” Vi fick kliva av och komma tillbaka som sista grupp. Vi körde Elvis ”When my blue moon turns to gold” så bra att vi faktiskt kom tvåa i tävlingen. Enbart slagna av det mer fullvuxna bandet : ”Arne Westin”
Det ska också omnämnas att vi hade med piano för första gången. Bengt Linder lirade så engagerat att händerna stundtals kom att hamna i kors.
Skifflegruppen har ett eget kapitel i ”Daniel” (Egmont/Saga) En recensent beskrev det som ”ren musikhistoria.”, vilket det väl kanske, på sätt och vis är.

Rock und Roll Gruppe

Det var luciakvällen 1979. Vi skulle väl egentligen helt traditionsmässigt ha supit oss rejält fulla, men just denna kväll gjorde vi inte det. Istället drog vi ut till OAL studion i Sollentuna för att spela rock. Vi packade in en hel del folk i vår turnébulle en Chevy van på blanka sommardäck. Där satt Clarence Öfwerman inklämd mellan David Carlsson och Booggie Bengan . Med var också Eggbert och Sigge Tjobangen Furst.
Det var nollgradigt ute i vinternatten och vägarna var glashala. Men bilen framfördes av den eminente hedersdöingen Janne Lundberg och han var en lysande chaufför. Det var antagligen därför som vi kom fram.
Jag hade skrivit några låtar efter ett gig i Halmstad dagen innan och dom ville jag absolut spela in. Det var bla tung gungaren ”Och radion spelar Dire Straits” som handlade om en vansinnesfärd till Botnaryd i Småland. Där var också min mest radiospelade låt ”Mannen i den blå kostymen” Sedan gjorde vi en 10 minuters version av ”Historien om grabben” Det blev två tagningar att välja mellan I övrigt handlade det bara om första tagningar. Janne Lundberg fick också vara med. Han gjorde en helt obegriplig version av Ready Teddy. Hans kunskaper i det engelska språket låg nämligen på samma nivå som hans insikter i Sveriges geografi. Även ”Baby Gunilla” fick en remake med bla ett fantastiskt gitarrsolo av Bengan Lundberg. Det blev också ”Fast du finns”, ”Just som du”, ”Herr Göring” och några låtar till innan vi kände oss klara vid sextiden på morgonen. Det var då vi insåg att en hel jävla LP hade spelats in.
Den fick namnet Rock und Roll Gruppe och blev alldeles oerhört kritikerrosad. Den sålde slut men dyker förstås då och då upp på nätmarknaden.
Passa på!

Klassiska fyllekvällar

Jag har vuxit upp i Sverige, ett land i kalla Norden sammanhållet av sina starka traditioner. Ta tex religionens påverkan. Den tog sig till exempel uttryck i att det på juldagen i stort var igenbommat över hela landet. Vi kompisar brukade ändå träffas för att kolla in varandras julklappar. Långfredagen var naturligtvis också en stängd dag, fast då kunde man ju i och för sig gå på bio och se ”Barabas”. Men den storyn hade vi hört till leda så biobesöket sparades till annandagens premiärer för då kunde man få se barntillåtna Åsa Nisse och andra pilsnerfilmer som Anderssonskans Kalle och Nils Poppes soldat Bom. Jo Bergman filmerna brukade också ha premiär denna dag men dom var ju väldigt barnförbjudna och litet långtråkiga för oss ungdomar. På biografen Fenix, Drottninggatan var det desto roligare för där kunde man se Brigitte Bardot som klädde av sig stup i kvarten.
Men de allra starkaste traditionerna var förstås fyllekvällarna. Många unga människor grundlade sin alkoholism just dessa helgaftnar. Nummer 1 var Nyårsafton . Ett bra exempel på hur ungdomarna firade nyårsafton finns i min bok Daniel (Egmont/Saga)
En annan kväll alla rättänkande svenskar blev fulla var förstås Midsommarafton. Jag hade turen att vara kompis med Danne vars pappa lät oss ta segelbåten, en Neptun tolva till Möja just denna kväll. När vi efter sex timmars seglats kom in i Kyrkviken var vi naturligtvis skitfulla men på något sätt lyckades vi binda fast båten ändå.
En dag när man varje år kom full till skolan var Lucia, den trettonde december. Med glitter i håret och massor av vodka under västen tog vi del av undervisningen denna dag. När vi gick hem var vi rejält bakfulla.
En och annan fyllefest firades också till Valborg på Skansen.
Förutom dessa helsvenska traditionella fyllekvällar ska det väl inte undanhållas att det var full stake i stort sett varje lördagskväll.
Slutligen: Dessa goda , svenska traditioner har idag uppenbarligen trappats ner en hel del. Synd, för traditioner är till för att hållas.
Skål!

Det har brunnit i bastun

Det brann i bastun på Hylliebadet igår,så idag söndag var den avstängd.
Jag vet av dyster erfarenhet att när sånt här händer, och det gör det tyvärr ganska ofta, så tar det förfärligt lång tid innan det repareras. Det gäller allt som dagligen saboteras på det relativt nybyggda badet. Tvålhållarna på herravdelningen som sparkades sönder för fjorton dagar sedan är ännu inte utbytta. Man kan således inte tvätta sig ordentligt innan man går i bassängen om man inte har med sig egen tvål. Hur många har det?
Hylliebadet utsätts för ständig skadegörelse av ett gäng förortsungdomar i trettonårsåldern. Detta sker rätt öppet eftersom de vuxna som ser på blir skrämda av hot om repressalier. Jag pratar med en badgäst och frågar: ”Hur fan kan du vara rädd för några trettonåringar?” Han tittar i golvet litet generat och sen kommer det: ” dom har äldre syskon ”
Jag pratar också med två ur personalen. ”Vet ni vilka det är som saboterar?” ”Ja och dom kommer från väldigt besvärliga förhållanden.” ”Så ni kan inte porta dom?” ”Nej det får vi inte”
Vem fan är det som förbjuder civilkurage i Malmö? Har inte Ilmar Reepalu avgått i pension?
För mig är det solklart att barnens föräldrar är ansvariga för detta. Låt dom betala för reparationerna!
Det allra värsta är ändå likgiltigheten som alltmer breder ut sig bland sk vanliga människor i Malmö. De som låtsas att de varken ser eller hör. De har nog fått det samhälle de förtjänar.

Annie Lööf. Jag tror att du i grunden är en god människa!

Första gången jag hörde dig Annie Lööf tala i Almedalen blev jag imponerad. Stark som en fura stod du där upp mot de buande nazisterna när du talade dig varm för asylrätten i Sverige. Jag blev nästan gråtfärdig av att ta in orden från dig, du modiga kvinna!
Senare har jag tyvärr fått revidera denna min positiva uppfattning om dig. Jag gillar nämligen inte Centerpartiets försök att revidera arbetsrätten. För mig är nämligen tryggheten så oehört viktig och för att få behålla den betalar jag gärna litet skatt.
Som du vet så förändras de flesta människor med åldrandet. En del hör litet sämre,får litet taskigare balans och alldeles för många klarar inte av stressen på jobbet, har helt enkelt svårt att orka med en 40 timmars högeffektiv arbetsvecka.
Självklart finns det seriösa, empatiska arbetsgivare som ser till att omplacera människor till uppgifter de kan utföra, men tyvärr finns det alltför många som utnyttjar folk till bristningsgränden. Vi ska absolut inte via lagstiftning uppmuntra dessa oseriösa företagare. Vi ska istället se till att människor kan vara kvar i arbetslivet så länge som möjligt. Jag vet att solidaritet inte längre är ett honnörsord, men det är ändå detta begrepp som har byggt upp vårt svenska samhälle till vad det är idag och du Annie när dessa äldre, mindre kapabla människor skickas iväg från sina jobb hamnar de direkt i socialhjälpen och där blir dom kvar tills dom dör.
Så Annie, jag tycker att du som i grunden är en god människa ska skrota dina planer på att supereffektivisera arbetsrätten.
Tänk nu efter ordentligt vilka konsekvenser det skulle få för oss alla i det svenska samhället.

Tina Charles

Kommer ni ihåg Tina Charles? Diskodrottningen med en jättehit 1976 ”I love to love” Det var i den vevan jag träffade henne. Hon skulle spela på Gröna Lund men det hade uppenbarligen uppstått problem. En av roddarna, numera en av mina saknade hedersdöingar, ringde mig på förmiddagen. ”Janne vi får inte upp kärringen på scenen ikväll. Du måste hjälpa mig!” ”Har du prövat med en rejäl spark i röven,” försökte jag.
”Vi har testat det mesta ” sa hedersdöingen och fortsatte: ”Hon tror att hon är dödssjuk” ”Ring en doktor” föreslog jag. Det kom en jättesuck i luren.”Ja men då blir det inget gig ikväll. Hon blir insydd på hispan av vilken riktig doktor som helst. Vi behöver en låtsasdoktor som har god hand med hysteriska kvinnor! Och det är du!” Jag kunde inte tacka nej till denna hedersdöing som så många gånger i ur och skur hade hjälpt mig med bilreparationer.Så jag svidade upp mig och tog därefter kontakt med Danne vars pappa var en riktig doktor. Danne hade också fått hjälp av hedersdöingen många gånger så han letade upp en pillerburk från köksskåpet. ”Ta dom här!” ”Vad är dom bra för?” frågade jag. Danne tittade på mig litet olyckligt. ”Inte fan vet jag. Farsan får så många varuprover från alla möjliga läkemedelsföretag.” Jag stoppade burken i fickan och drog iväg till Gröna Lund.
Vid entréen presenterade jag mig som Dr Granlund och kom snart in till omklädningsrummet bakom stora scenen. Där satt hon cockneydivan.
”Take one of these” sa jag och det gjorde hon. Sedan pratade vi en lång stund. Kommer ihåg att hon berättade om ett erbjudande att sjunga i Sydafrika som hon just hade tackat nej till. ”I dont want to go there!” Jag nickade politiskt korrekt litet inställsamt för det var ju naturligtvis synd om de svarta i Apartheidlandet, vilket jag kluckade vidare till Tina.
”Negroes? I dont care about the negroes! We have enough of them in London!”

Billiga Britt

Först en efterlysning:
I början av 80-talet gjordes en inspelning av Bony Moronie med svensk text: Billiga Britt. Ej att förväxla med den svenska betydligt lamare texten som kom att hamna på LP:n ”Tack,tack” Jag kommer ihåg att Billiga Britt lades på R& P:s julkasett som delades ut till de närmast sörjande och några till. Den spelades in i OAL studion Sollentuna och jag tror att de båda fantastiska gitarristerna var Booggie Bengan Lundberg och Janne Oldaeus. Clarence var också med och i efterhand la Janne Bäckman på körer. Jag minns att jag sjöng med en helvetes känsla. Så om någon har kvar kasetten ber jag er vördsamt att lägga upp Billiga Britt som en kommentar till min sajt här. Tack!
Som jag tidigare har berättat så anfalls Hylliebadet här i Malmö då och då av ligistgäng som bara har för avsikt att trasha. Det är naturligtvis för jävligt men nästan lika illa är att badet tar flera månader på sig att laga det som går sönder. Av den anledningen finns det just nu ingen tvål att tvätta sig med efter toalettbesök eller innan man går i bassängen. Detta i corona tider! Personalen får regelbunden kritik av badgästerna för denna tröghet i systemet men slår naturligtvis alltid ifrån sig med båda händerna. ”Vad ska vi göra? Vi får inte neka någon att komma in!”
Nej och det går naturligtvis inte att få stopp på skadegörelsen om man inte kan identifiera förövarna. Ansiktslösa går ju knappast att lagföra.
Jag vet inte om ni kommer ihåg danspalatset Nalen i Stockholm? Där fick bossen Topsy Lindblom stopp på tjafset som stundtals förekom genom att helt enkelt fotografera busarna och sätta upp bilderna vid entrén. Där angavs också namn + avstängningstiden som för det mesta var några månader. Det var effektivt.
Men så kan vi väl inte göra i Malmö? Nej här har vi ju fått lära oss att alltid ta två steg bakåt och hålla käften. Dessutom: Vad fan ska vi göra ute på kvällarna? (obs! ironi)

En mjukis kukis?

Min son Jonathan som bor i San Sebastian brukar skicka upp musik till mig. Nu senast ”Held for questioning” med Gene Vincent. Jag är en fan till denna sedan länge avlidne hedersdöingen och just den här låten är en av hans bättre. Det sa jag för övrigt till honom flera gånger när vi träffades på Odengatan i Stpckholm för rätt länge sen. ”Det är såna här låtar du ska sjunga! Tiden har sprungit ifrån Bebop a Luba!” Han hörde förstås inte vad jag sa. Han var alldeles för full.
Men texten då? Är det inte väldigt mycket James Bond över den? Typ: att när kvinnan gör motstånd så är det för att hon vill känna mannens styrka? Det där är naturligtvis bara trams. Ingen kvinna vill bli våldtagen. Sånt händer bara på porr sajterna.
Men pendeln har svängt ordentligt under min livstid. Borta är Fantomen, Stålmannen med flera och James Bonds tid är förstås över när man till och med pratar om att nästa film ska göras med en kvinna i huvudrollen. Me too rörelsen har förstås påverkat mansrollen. Idag ska pojkar inte längre fostras till att bli män. Till och med försörjningsansvaret är idag fördelat. Bra! Men ändå kan jag inte låta bli att med ett skevt leende iaktta hur männen i det offentliga slåss för att vara så empatiska, ja så kvinnotillvända som möjligt.
Inte fan grät John Wayne eller Kirk Douglas! Idag gråter varenda svensk manlig skådespelare så mycket som möjligt. Ett undantag kan vara Persbrandt , som i början av sin karriär visade väldigt mycket stake. Idag är han ju mest en irriterande röst som maler reklam i tv för ett suspekt spelföretag.
Tycker jag att det var bättre förr? Nej naturligtvis inte. Det är bra att homosexuella idag kan visa sin kärlek öppet och kvinnomisshandel kan aldrig någonsin tolereras.
Men jag vet inte riktigt om jag någonsin kommer att acceptera att Miss Sweden tävlingarna har ersatts av årets Mr Mjukis Kukis.

Bob Dylan

Han sjöng rätt illa och hans instrumentala förmåga var stundtals  medioker. Men ändå så fastnade jag för hans poetiska texter och den stämning som alltid förmedlades via hans raspiga röst. Bäst var han på 60-talet. Jag älskade låtar som ”Mr Tambourineman ”och ”All along the watchtower”. Gin & Grappo spelade flera av hans låtar med en lätt rock´n roll touch.

Ett antal år senare, dvs i slutet av 70-talet ombads jag av en gymnasieskola i Stockholm att komma över och sjunga Dylanlåtar på en sk ttf  timma (timme till förfogande). Det gjorde jag men nöjde mig inte med att bara spela låtarna. Jag spann ihop en story som innehöll massor av amerikansk 60 tals historia. Där fick publiken således vara med om både Kennedymordet och freedom marches med Martin Luther King. För att göra ännu mer intressant teater av det hela stoppade jag in mig själv i rollen som deltagande åskådare till allt som utspelade sig. Det blev fängslande.

Recensionerna var så överväldigande positiva att en stickad tumme snart blev till en hel vante. Det kom således att bli betydligt mer än en spelning. Vi hade säkert gjort 200 föreställningar innan det var över.  Musikaliskt blev det riktigt great därför att vi också innefattade en ung duktig pianist, Clarence Öfwerman. Jag minns att Clarence pappa Rune som då jobbade på Sonet tyckte att vi skulle göra en LP med Dylanlåtar. Det borde vi ha gjort, men så blev det inte.  Istället blev det en LP med egna låtar ”Rock und Roll Gruppe ”. Men den var ju inte så taskig den heller. Mer om denna kritikeromsusade platta i en framtida blogg.

Av alla gymnasieskolor i Sverige, som vi spelade på minns jag speciellt det legendariska giget på Söderslättsgymnasiet i Trelleborg. Många som var där har senare i mitt liv hört av sig och berättat om känslan som infann sig under konserten. Så jävla bra var det!